Då var det nästan dags att hälsa den 3:dje maj välkommen. Hör ni hur det låter? 3:dje maj. Det är nästan så man dör lite i sig själv. Nu undrar ni säker varför. Jo, imorgon är det den tredje maj vilket resulterar i:

jag får snart uppleva resan till liseberg som gjorde mig pank redan första dagen på mitt studiebidrag.
att utsparken äger rum om cirka en månad
att jag snart går ut på mitt sista sommarlov
och att jag då börjar på mitt första sommarjobb
jag och brudarna tågluffar till tosselilla
jag är 79 dagar ifrån min 18 års dag
och att jag är 365 dagar + några till, ifrån min sudent

Bara det får mig att nästan börjar brista ut i tårar. Fy fan vad tiden går fort. Det känns som om det var igår jag tog farväl av 9a, fast det igentligen var snart tre år sen. Det känns som om det var igår jag satt där i korridoren och väntade på att fredde skulle komma springande med betygen och skumpan i handen, fast det redan har gått ett helt år. Det känns som om det var igår jag upplevde att döden visst finns, men nej, det var åtta månader sen.

Vilka funderingar jag får. Jag sitter här och bläddrar i en bok som visar dom bästa och dom värsta stunderna i mitt liv. En bok jag alltid bär med mig, en bok som alltd finns i hjärtat. Så man kan plocka fram den ibland när man känner för det. När man vill sakna något lite extra mycket, eller när man vill gråta. Eller också som bäst, när man vill uppleva dom lyckligaste stunderna i sitt liv.

Dom stunderna man idag vill uppleva igen. Och igen och igen och igen. Och vissa man inte vill uppleva alls.

Alla vill säker höra om min dag igår. Men den håller jag för mig själv. Den är helt enkelt för bra för att delas med andra!

Något jag satt och funderade på igår var varför jag bloggade. Det är inte många som läser säger någon, nej men det är inte därför jag skriver. Jag skriver för att avreagera mig. När någonting händer mig håller jag det för mig själv. Är jag ledsen eller blir illa behandlad visar inte jag det. Mår jag dåligt, tar jag ut det på tangenterna på datan. Jag har säker 100 texter på datan som är bara för mig själv. Texter om hur jag mår, hur jag känner och hur jag tänker. När världen suger, kärleken sårar och vänner sviker. Jag skriver om mitt liv, hur jag kan leva när alla såren bränner. Jag är stolt över mig själv, att jag står här idag. Att jag tagit mig förbi alla saker jag har mött, och tack vare det vet jag att:

Efter alla motgångar når man framgångar
Jag inte tror på kärleken
Man ska ta chansen när man har den, aldrig tveka
Jag är starkast ensam
Drömmar kan ingen döda
Jag mår bäst när jag sitter med min lillebror i famnen
Datumet 6/4 - 09 gjorde stor betydelse i mitt liv
Jag tror på ett liv efter döden, så du kan leva i evig frid mormor
Jag har lärt mig att ordet älska inte alltid betyder någonting för den andra personen
Livet kan förändras på en sekund
Vänner kommer och vänner går
Man inte ska försöka passa in, man ska vara sig själv
Och jag vet att Jag skulle offra livet för Marcus Jansson

Snart är det april. En dag kvar. Det är inget spreciellt med april månad för många, men när det kommer till mig spelar den nytta. Eller kanske inte nytta, men det är en månad precis som alla andra bara det att denna är skriven i skyn. Varför tänker jag inte gå in på, man vet det om man känner mig och om man känner den andra. Dom andra. Men mest den.

Varför har man sånna dagar där man bara sitter ner och undrar över allting? Hur allting kommer bli, eller hur man kommer skapa allting. Vad kommer hända om jag stannar upp här och nu med allting och bara börjar om på ett nytt kapitel i boken om mitt liv. Börjar om där jag vill vara, börjar om på det jag vill känna.

Jag vill inte vara fast, fast med en massa rutiner. Jag vill kunna gå upp på morgonen och inte veta vad som väntar under dagen. Kunna vara spontan och göra det jag vill.

Jag vill tillbaka, ett år tillbaka. Eller nej, jag vill inte tillbaka. Jag vill bara leva dom dagarna en gång till. Jag vill vara svart, gul och lite guld i kanten. föralltid

Tjingeling! Idag är det lördag, godisdag. Som alla andra dagar i amanda olofssn's liv. Idag var det även en familia dag och med mig hem kom en tröja. Ska ta ett kort på den sen så den är redo att flytta in i min garderob.

Vad händer annars idag? Ja det var en jävligt bra fråga. Kanske en sväng till hbg senare ikväll/natt. Annars har jag inga roliga nyheter att dela med mig. Pappa anser att jag ska sitta still så mina ben återhämtar sig. Kanske tar och lyssnar på honom. Är helt slut i benen. Och jag behöver kraften för nu börjar min 2 veckors praktik, hela veckor. 8 timmar om dagen, 5 minuters rast. Är det livet?

Nej, livet är en varm dag, hög musik, en kall cider i handen, benen nakna och fötterna i gräser. Kommer denna sommaren bli som den förra, kommer vi hitta tillbaka till varandra? Fortsätta det vi påbörjade förra sommaren, aldrig avsluta det. Bara fortsätta. Kommer jag kalla allting stek, grogga ur plastglas och lyssna på skåplåten tillsammans med dig? För det, det är vad jag kallar livet