Bläddrar lite i sofis mode medans jag lyssnar på en massa texter i lurarna. Låt efter låt spelas upp, jag lyssnar och tar in. Samtidigt kollar jag upp mot väggen rakt framför mig och ser alla mina skor. Varje dag ser jag samma bild, tröttnar jag aldrig? Varje gång det kommer hem ett nytt par, måste jag försöka göra plats. Var dom ska stå, beror på. Hur hög är klacken och vilken färg har skon? Var passar den in? En hylla består av 6 par svarta klackar, eftersom dom gör sig snygga till den röda hyllan. Den vita hyllan håller upp 9 par skor i olika färger. Under den vita hyllan står fyra lådor. Där är 5 par skor. Bredvid min byrå står åtta lådor. Där är 10 par skor. På posten kommer 2 par skor. Var ska dom få plats?

Eldkvarn tränger nu in i mina öron. Lugnt och stilla. Sista gången jag såg dig, var du gammal och trött men i hela ditt liv, höll du huvudet högt. Något som verkligen berör. Varför måste allt vara så fartfyllt, högt och med mycket bas nuförtiden? En lugn och fridfull låt, med en bra text kan förtrolla vem som hellst.

Måste kanske tänka på nyår. Det kommer snart och knackar på dörren, men ska jag öppna? Har jag någonstans att ta vägen, eller vill jag ha någonstans att ta vägen? Orkar nog inte ens tänka på det. Alla är så uppe i varv, det snackas om vem som kommer ha den fetaste festen. Men är det verkligen det som räknas? Varför inte bara samlas några stycken, dricka lite, dansa lite och sen ställa sig på altanen för att kolla alla raketet. Jag vet att jag vill pussa in det nya året, jag vet med vem. Jag vet också att vi inte kommer vara på samma ställe och det får mig att vilja sitta inne. Varför ska jag försöka roa mig, när det hela tiden kommer vara någon som saknas..