Känslorna har vackat upp och ner nu ett tag nu. Vet inte riktigt vart jag står, eller hur jag känner. I fredags höll jag rasmus,  tre timmar i streck. Den absolut sötaste killen jag har sett, efter lillebror. Inget snack om saken. Men det är inte det jag ville komma till. Rasmus är en månad och har redan förlorat sin pappa. Han är en kille som kommer växa upp utan sin pappa här på jorden. Får rysningar i hela kroppen. För Rasmus pappa, Staffan, sitter uppe i himlen med min mormor. Att gå runt med honom i famnen och kolla på alla bilder med staffan, gjorde att man tappade fattningen. Hela psyket tog en stor smäll. Staffan har en fru och en dotter och nu en son. Staffan har en mamma och en pappa, vars hela värld bara har vänt upp och ner. Staffan har gett oss ytterligare en stor saknad. Hans mamma förlorade först sin syster, min mormor. Och sen sin son. På mindre än ett år.

Allting kan förändras på en sekund. Så livet kan man inte ta för givet! Varje dag lever jag som om det vore den sista. Varför ska jag hålla på någonting när jag inte vet hur länge jag lever. Det låter hemskt, men igentligen är det sant. Jag vill inte sitta där när jag är 80 år gammal och tänka på allting jag inte gjorde i mitt liv, som då är försent.

Därför ska jag imorgon leva livet på en onsdag och ångra att jag drack så mycket på torsdag morgon för att sen skratta och tänka på hur jävla roligt det igentligen var och att den dagen kommer vara ett nytt minne för livet! Precis som det ska vara