Famn i famn upptäckte vi vad kärlek betyder. Att en person med kyssar, värme och vackra meningar som redskap kunde bidra till att man aldrig ville sluta sina ögon. Inte av rädslan för att han inte skulle finnas där när man vaknade, utan för att verkligheten var vackrare än alla de vackraste drömmar.
Han var den som sa ”jag älskar dig” istället för godmorgon och han var den som sa ”jag älskar dig” istället för godnatt. Tillsammans skrev vi kärlekshistoria. Ord bands ihop av värme och varje mening avslutades med kyssar. Han var mycket mer än mina vikta kanter i min dagbok. Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken. Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

Dom senaste dagarna har varit underbara. Jag flyger fram på moln, små vackra, fluffiga vita moln. Fredagen var planerad, jag skulle vara taxi till pappa som var ute med jobbet i hbg, sen hämta syrran på natten. Också i hbg. Kvällen slutade så, fast lite annorlunda. Jag hämtade pappa, fixade mig på 20 minuter, drog på förfest, sen körde in till hbg, mötte upp mina kära vänner, dansade tills fötterna gjorde ont i låga skor, skrattade, pussades, körde hem och föll handlöst i en varm famn där jag stannade hela natten. Vaknade 2 timmar senare. Bredvid mig låg fortfarande denna vackra skapelse. åh, jag är så lycklig. Jag körde till jobbet och tänkte ''allt detta gjorde jag nykter.'' Jag hade en såå jävla bra kväll, nykter.

Jag jobbade hela lördagen på väla, körde hem. Åt, duschade och sov 10 minuter i soffan. Sen var det dags att åka till Ekebo för pass nummer två. Perikles och Dead by april spelade och det var fullt ös. Jag stog bakom baren, helt själv. När natten slog tre rullade jag hemåt. Halvägs kom jag på att jag hade glömt nyklar, tog upp mobilen och skulle ringa mamma. DÖD, sen när fan har min mobil laddats ur.. Knackade och ringde på dörren i en halvtimme innan mamma kom och öppnade. Mascaran rann längst kinderna, övertrött och jävligt sliten.

5 timmars sömn sen ringde klockan igen. Dags att jobba. När dagen var slut och vi hade släckt ner, kom Angelica. Min vackra vän. Imorgon åker hon iväg i två veckor för att vara reseledare, sen kommer hon hem i några dagar innan hon verkligen åker iväg på riktigt. 8 månader. Jag ska vara utan denna person i 8 månader. Det är då fan inte möjligt. Jag kommer fortfarande gå till BikBok när jag slutat alla mina arbetspass för att säga hej och prata skit, jag kommer fortfarande vänta på att du ska komma och käka mat med mig, eller bara köpa en stor cappuccino med mycket skum, på lättmjölk och med ytterst lite vanilj. Du är den mest galna personen jag känner. Så korkad, tom och glad. På det vackra viset som bara du kan.

Imorgon kommer jag vara först vara nervös, sen kommer jag sakna dig. Mer och mer för varje dag. Jag önskar dig all lycka, snart ses vi igen. Min vacka vän: Live one day at a time, and make it a masterpiece.

''För cirka två år sen, låg jag där i din famn. Hela min kväll var svart och din var förstörd.Jag hade förstört den. Men den kvällen blev starten på en ny vänskap, en vänskap jag värdesätter högt. Vi sågs nästan varje dag den sommaren, allt var perfekt. Det gick ett år, fortfarande lika bra vänner. Om inte mer. Det har gått ytterligare ett år till. Vi är som gjorda för varandra.

Tänk allt vi har hittat på genom alla dessa åren. Allt galenskap vi har ställt till med tillsammans. Alla minnen vi har med varandra är sånt man aldrig glömmer. Larmet vi startade hos Jarl, när du blev slagen på hbg festivalen, alla pussel vi har lagt hemma hos mig och min födelsedag som firades hos dig. Sen alla fester vi varit på tillsammans, som inte går att räkna på 50 händer, är också sånt man aldrig glömmer. Små saker som blir till stora minnen, bli oftast dom man alltid minns längst.

Du står här idag, precis tagit studenten. På väg in i ditt liv som vuxen. Jag hoppas med hela mitt hjärta att jag om ett år fortfarande kan glädja mig över att du är min vän. Att du finns där som du är här idag. Jag säger inte grattis och inte lycka till, eftersom du och jag kommer vara tillsammans hela livet ut. Föralltid och alltid din amanda.''

Jag känner en kille, en kille som heter Marcus Jansson.
910304. Siffrorna jag alltid kommer att ha med mig, är hans.
Och jag vet att du läser detta. Så därför kan jag skriva såhär

Om världen skulle mätas som en liten punkt. Då kan jag säga att jag älskar dig så mycket som en melon är stor.

Jag började skriva lite innan men det blev bara skit. Så jag suddade ut det och gick ner. Nu sitter jag här igen och ska försöka få ihop en liten bra berättelse. Tänkte först skriva om dagarna som gått, men sen kom jag och tänka på att det nog inte är lönt. Mina vänner har ju varit med mig hela tiden.

I varje fall. Fredagen den 13:de var den bästa dagen jag haft på väääääldigt länge. Jobbade till 8, var hos emmi cirkus halv tio. Och tio var jag igång. Hela kvällen bara flög förbi och jag var lyckligast i världen. Älskar att inte har några bekymmer, att inte tänka på morgondagen. Men morgondagen kom, med grönt hår och en redigt snurrig skalle. Fy fan. Också jobb på det. Inte bra

Sen satt jag även och tänkte på att en hel sommar har nu passerat och jag har upplevt dom bästa stunderna i mitt liv, tjänat pengar, skapat nya vänner, förlorat vänner, älskat mig själv och alla andra. En helt fucking amazing sommar har nu passerat och jag sitter här och tänker på allt jag har gjort. Fy fan vad jag kommer att minnas mitt sista sommarlov, ett bra sommarlov, det bästa sommarlovet.

På onsdag börjar skolan. Skolan. Jag vill inte ens tänka på det. Känns som om det var igår vi satt i aulan och kollade när treorna tågade in och tog studenten. Som om det var igår jag firade mackans student, världens bästa mackan. Som om det var igår jag gick ut på mitt sista sommarlov. Shit, varför är jag alltid så känslig? Hade kunnat stor tjuta nu när jag tänker på allt jag gjort. Sinnessjukt. Så mycket och så bra att jag knapt kommer på något.

Jag har hittat tillbaka till mina riktiga vänner, vänner som alltid finns och vänner jag alltid minns. Jag har sagt farväl till, en nu, ängel. Bäst du håller mormor i sällskap där uppe och vakar över oss här nere.

Emmie flyttar nu till Halmstad. Redan. Känns som om det var nyss hon sa att hon hade planer på att flytta och imorgon åker hon. Galet vad tiden går fort. Trodde aldrig att en så underbar vännskap skulle kunna blomma ut på så kort tid. Som hon sa, Emmie (v) amanda forever.

Regnet öser ner utanför mitt fönster och för ett tag sen visste jag inte vad jag skulle skriva, men nu står det en roman. Om ett år har jag tagit studenten, om ett år har jag inte haft mitt sommmarlov och ska börja skolan igen. Om ett år börjar mitt riktiga liv, ett vuxet liv. Fan vad jag älskar att vara ung

Jag hade ju fått in flytet innan, men sen dog det igen. Sug balle. Lite nya sammanfattningar nu då, sen sist jag skrev. Precis när jag skrev det började jag tänka, vafan har jag gjort? Håller inte koll på dagarna, bara stunderna.

8 par skor står fint på en hylla på mitt rum.
6 par skor står snyggt i lådor.
3 par står på golvet och ser fina ut.
Sammanlagt har jag använt 5 par mer än en gång.

Igår betalade jag in pengar till ett par nya converse som nu är på väg hem till mig.
Idag ska jag betala in pengar till ett par svarta höga skor som sen ska skickas hem till mig.
Är jag besatt? Det är många som frågar det när dom går in på mitt rum, eller frågar mig vad jag ska ha för skor på mig när vi går ut och jag bara lavar fram förslag. Jag sa för längesen att ett par skor är som en pojkvän. Och det är det fr mig, låter som om jag borde läggas in. Men så är det inte. Alla har någonting dom älskar extra mycket, något som gör en glad, får en att le, känna sig lycklig, känna sig speciell och känna sig som en prinsessa. Det kan vara en person, eller en sak. För mig är det mina skor. Varje kväll när jag ska gå och lägga mig, provar jag ett par. Bara för att dom inte ska känna sig mindre älskade.

Varför är jag störd? bra fråga. Detta inlägget får mig säkert att verka störd, men så är det inte. Det första jag kollar på när jag ser en person, är skorna. Inte kläder, lgon, hår eller rumpa. Skorna. För det utgör allt. Man kan ha snygga kläder, ett snyggt ansikte och så vidare. Men skorna avgör allt! Sen att jag skulle kunna döda för ett par höga klackar är en annan sak. Till er som frågar, ja jag ska lägga ut alla mina skor en och en på bilder och skriva var dom kommer ifrån.

Redan nu sitter jag och planerar vad jag ska köpa för skor när min lön kommer in på kontot. Höstskor, men även ett par röda. Som kommer sticka ut ur mängden sådär snyggt. Precis som ett par röda läppar till en svart klänning.

Nästa gång jag är på väla, ska jag springa in på ikea och köpa en hylla som jag sen ska sätta upp längst taket så jag kan få plats med dom där. Eftersom dom nya skorna, absolut inte får stå nere i skohyllan. Utan dom ska stå i centrum.

Mina skor är som min pojkvän. Helt underbar, får mig att le, gör så jag blir glad, får mig att känna mig snygg, speciell och helt jävla perfekt. Skulle inte jag få köpa skor, skulle jag nog gå in i någon djup depression och aldrig komma ut ut den igen. Så allvarligt är det. Jag behöver inte använda skorna, jag måste bara köpa dom. Som man köper mat för att överleva, köper jag skor.