Känslorna har vackat upp och ner nu ett tag nu. Vet inte riktigt vart jag står, eller hur jag känner. I fredags höll jag rasmus,  tre timmar i streck. Den absolut sötaste killen jag har sett, efter lillebror. Inget snack om saken. Men det är inte det jag ville komma till. Rasmus är en månad och har redan förlorat sin pappa. Han är en kille som kommer växa upp utan sin pappa här på jorden. Får rysningar i hela kroppen. För Rasmus pappa, Staffan, sitter uppe i himlen med min mormor. Att gå runt med honom i famnen och kolla på alla bilder med staffan, gjorde att man tappade fattningen. Hela psyket tog en stor smäll. Staffan har en fru och en dotter och nu en son. Staffan har en mamma och en pappa, vars hela värld bara har vänt upp och ner. Staffan har gett oss ytterligare en stor saknad. Hans mamma förlorade först sin syster, min mormor. Och sen sin son. På mindre än ett år.

Allting kan förändras på en sekund. Så livet kan man inte ta för givet! Varje dag lever jag som om det vore den sista. Varför ska jag hålla på någonting när jag inte vet hur länge jag lever. Det låter hemskt, men igentligen är det sant. Jag vill inte sitta där när jag är 80 år gammal och tänka på allting jag inte gjorde i mitt liv, som då är försent.

Därför ska jag imorgon leva livet på en onsdag och ångra att jag drack så mycket på torsdag morgon för att sen skratta och tänka på hur jävla roligt det igentligen var och att den dagen kommer vara ett nytt minne för livet! Precis som det ska vara

På något vis älskar jag måndagar. Skolan är igång och en ny vecka väntar. Men idag var det inte som vanligt. Jag kan inte släppa taget om att det redan har gått tolv månader. Mest av allt just nu, vill jag bara ställa mig upp och skrika. Skrika tills luften tar slut, tills mina lungor går sönder och faller itu. Skrika tills du kommer hem. Ja, det är vad jag vill göra just nu. Men på något vis, vet jag att det inte funkar.

Ännu ett år i mitt liv har passerat. Så fort det gick, så mycket som har varit. Så mycket jag har saknat dig. Mitt år, hela året, har varit utan dig. Är det inte dags att komma hem nu? Så allting kan bli detsamma, så vi kan fortsätta leva. Leva som innan.

Jag praktiserar på ybbåsen, ett äldrehem. Andra dagen, idag, ska jag lägga upp mat till en tant. När jag är klar, kommer en sjukpersonal och säger ''laila, vad vill du ha och dricka?''. Tanten tittar på mig och ler.

För ett år sen kom jag hem. Ebba var hemma och Anna med sina barn. Matilda kom hem senare. Mamma och pappa var inte hemma, anna sa att dom var och hjälpte mormor och morfar med en sak. När dom kommer hem säger jag till pappa att jag nog ska gå och sola innan jag börjar plugga. Men jag hann inte. Mamma tittade på oss och började gråta, då fattade jag. Inga ord behövdes, men pappa sa det.

Dagarna gick och man började förstå att du inte var hemma, men var va du? Inte borta föralltid, bara för en stund. Jag funderar fortfarande på var du kan vara. För det har ju gått ett bra tag sen jag såg dig. Dags att komma hem

Tårarna börjar bli många, tar dom aldrig slut. Ett huvud fullt av tankar, funderingar och olösta gåtor. Hur kommer jag ha det sen. Som då, som nu, eller helt förändrat. Jag kommer alltid ha hopp, en dag kommer du hem.

910304. Siffrorna jag alltid kommer att ha med mig, vart jag än går och vad som än händer. Hur det blev så att jag bestämde mig för att alltid ha det med mig är en lång historia. En historia som började för snart tre år sedan och snart varat i tre år. Jag har varit med om mycket och jag har tagit mycket skit. Men under alla dessa åren, har jag alltid haft någon att vända mig till. Någon som alltid finns där, dag som natt. En vänskap jag alltid kommer älska och bevara.

Och tillsammans med siffrorna fick han på studenten ett kort. Där en text löd

''För cirka två år sen, låg jag där i din famn. Hela min kväll var svart och din var förstörd.Jag hade förstört den. Men den kvällen blev starten på en ny vänskap, en vänskap jag värdesätter högt. Vi sågs nästan varje dag den sommaren, allt var perfekt. Det gick ett år, fortfarande lika bra vänner. Om inte mer. Det har gått ytterligare ett år till. Vi är som gjorda för varandra.

Tänk allt vi har hittat på genom alla dessa åren. Allt galenskap vi har ställt till med tillsammans. Alla minnen vi har med varandra är sånt man aldrig glömmer. Larmet vi startade hos Jarl, när du blev slagen på hbg festivalen, alla pussel vi har lagt hemma hos mig och min födelsedag som firades hos dig. Sen alla fester vi varit på tillsammans, som inte går att räkna på 50 händer, är också sånt man aldrig glömmer. Små saker som blir till stora minnen, bli oftast dom man alltid minns längst.

Du står här idag, precis tagit studenten. På väg in i ditt liv som vuxen. Jag hoppas med hela mitt hjärta att jag om ett år fortfarande kan glädja mig över att du är min vän. Att du finns där som du är här idag. Jag säger inte grattis och inte lycka till, eftersom du och jag kommer vara tillsammans hela livet ut. Föralltid och alltid din amanda.''

Jag känner en kille, en kille som heter Marcus Jansson.
910304. Siffrorna jag alltid kommer att ha med mig, är hans.
Och jag vet att du läser detta. Så därför kan jag skriva såhär

Om världen skulle mätas som en liten punkt. Då kan jag säga att jag älskar dig så mycket som en melon är stor.

Orkar jag verkligen vara sjuk mer? Mitt svar är nej.
Låg hemma hela kvällen igåg och hade det sketa trist och idag var jag på kräftskiva, hade verkligen super roligt. Mamma kom och hämtade oss och vi skulle svänga in om och hämta syrrans kille. Vad tror ni inte jag gör, precis när vi stannat? Jo, lägger en pizza på deras uppfart, p i n s a m t. Mitt framför deras, intesåbilligabil. Kräftorna kom upp lika snabbt som dom kom ner. Så det var bara till att ta fram vattenslangen och fixa bort det. Det roliga är, jag mår inte dåligt.

Lite sådär halv fräscht inlägg. Nu på sena kvällen

Igår satt jag i skolan och somnade på lektionen, då bestämde mina kompisar att jag skulle sjukanmäla mig och gå hem. Skolsköterskan sa att jag var lik blek och borde vila. Så det åkte jag hem och gjorde. Hann inte mer än innanför dörren, innan jag somnade i soffan och sov i tre timmar. Imorse åkte jag till hlm, för att gå till barnmorskan. Satte in en p stav och det gör ont nu när jag inte är bedövad längre. Åkte direkt hem, somnade i soffan. Imorgon bitti ska jag bara sova så länge jag kan, eftersom jag är sjukanmäld. Gött, men samtidigt inte. Jag ska ligga hemma hela kvällen. On no, BIG no.

Eller kanske inte, ska iväg lite. Fast ändå vila. Och kolla en trevlig film som moi ska välja ut C: Personer som inte känner mig, vet inte hur detta kommer sluta. Jag äääääääälskar dom så kallade ''böl'' filmerna. Som igår, jag kollade Remember me. Gudomlig film, måste se den igen och igen och igen innan jag blir nöjd.

Snart orkar jag inte sitta här längre, min näsa rinner och mina ögon slår snart ihop. Kan informera att jag imorgon ska sätta upp en röd fin hylla på rummet till mina skor! För några par står på golvet helt ensamma, ILLA. Visar bilder när jag känner för det. Alright