Ännu ett år i mitt liv har passerat. Så fort det gick, så mycket som har varit. Så mycket jag har saknat dig. Mitt år, hela året, har varit utan dig. Är det inte dags att komma hem nu? Så allting kan bli detsamma, så vi kan fortsätta leva. Leva som innan.

Jag praktiserar på ybbåsen, ett äldrehem. Andra dagen, idag, ska jag lägga upp mat till en tant. När jag är klar, kommer en sjukpersonal och säger ''laila, vad vill du ha och dricka?''. Tanten tittar på mig och ler.

För ett år sen kom jag hem. Ebba var hemma och Anna med sina barn. Matilda kom hem senare. Mamma och pappa var inte hemma, anna sa att dom var och hjälpte mormor och morfar med en sak. När dom kommer hem säger jag till pappa att jag nog ska gå och sola innan jag börjar plugga. Men jag hann inte. Mamma tittade på oss och började gråta, då fattade jag. Inga ord behövdes, men pappa sa det.

Dagarna gick och man började förstå att du inte var hemma, men var va du? Inte borta föralltid, bara för en stund. Jag funderar fortfarande på var du kan vara. För det har ju gått ett bra tag sen jag såg dig. Dags att komma hem

Tårarna börjar bli många, tar dom aldrig slut. Ett huvud fullt av tankar, funderingar och olösta gåtor. Hur kommer jag ha det sen. Som då, som nu, eller helt förändrat. Jag kommer alltid ha hopp, en dag kommer du hem.