jag vaknar upp i min ensamhet

Idag är det en ny siffra. Det är inte 2 inte 5 och inte 7. Utan den är 8. En hel åtta. Åtta hela månader sen du gick bort och aldrig återvände. Jag kan fortfarande inte inse det och tro att det är sant. Fast jag har lärt mig att leva med det. Vilket annat val har jag liksom? Det finns inget annat jag kan göra. Det är fortfarande ingenting som kan få dig att komma tillbaka hit. Hur mycket jag än vill det, kommer det aldrig ske.

Jag vet att man inte ska tänka så. Men ibland bara händer det. Typ på bussen, i drömmen, i skolan, på fotbollen eller när man går på gatan. Det är bättre att säga alltid. För så ofta tänker jag på det. Att du aldrig kommer tillbaka.

Jag vet också att ingen annan kanske vill läsa detta. Och jag tvingar ingen. Men eftersom det är min blogg, har jag valt att skriva det här. Jag skriver ingen ''vanlig'' blogg om vad jag gjorde innan idag eller hur min planer ser ut inför imorgon. Jag skriver om det som kommer upp i mitt huvud när jag nuddan tangenterna.

Och idag var det precis detta jag skrev ur mig.

Hur stor saknaden till dig är. Hu mycket jag verkligen har lärt mig under dessa tio månaderna. Allt mellan himmel och jord. Jag vill knappt gå ner till dig och säga hej. Det gör fortfarande för ont. Tårarna rinner och hjärtat säger stopp. Jag vill kunna gå förbi graven och hem till er istället och träffa dig som alltid annars. Kunna sitta där uppe i timmar och bara vara jag. Kunna känna mig själv och er. Då man mår som bäst liksom. Jag mår bra nu också, med mina vänner och resterande familj. Men man saknar alltid någon

Det som gör som mest ont. Det är att du visste och jag hann aldrig säga heldå en sista gång

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0