min andra halva
En person som denna är väldigt svår att uppfatta, svår att få grepp om. För att den är så osäker. Vet inte var den stor, eller vem den kan lita på. Ensam i världen, det ska ingen vara. När den går och lägger sig om kvällen, funderar den alltid på hur morgondagen kommer att se ut. Kommer den få frid, eller kommer den tryckas ner.
En osäkerhet som inte förvinner. Man försöker hjälpa, men det kommer aldrig långt nog. Man bode inte få känna sig så varje dag och acceptera allt man får emot sig. Vaje person har sin charm och ingen, absolut ingen borde få bli nertryckt.
Jag må vara elak ibland, men min elakhet baseras alltid på någonting. Aldrig bara för att jag vill det, eller känner för det. Men det denna personen får stå ut med, borde vara förbjudet. Den blir bara starkare, eller? Blir man verkligen stark av all den smärtan, eller blir man svag. Svag i sig själv och svag mot alla andra. Vågar den visa vem den verkligen är i alla sammanhang eller sätter den på sig en mask i vissa tillfällen för att inte visa sitt rätta jag? För att den inte vågar, för att den inte orkar stå emot allt det som då kommer tillbaka mot den.
Jag känner en person som är väldigt stark. Inte fysiskt utan mentalt. En person jag ser upp till, fast den inte har lika många år som jag om bakfoten. Personen har ett fint yttre, men ett vackrare inre. Den personen heter Matilda olofsson och hon är min syster.
En syster jag älskar och värdesätter mer än allt annat här i värden. Och jag vet att hon inte borde få gå igenom allt det hon får tampas med varje dag. All den smärtan, alla dom orden, dom blickarna och dom sveken. Hade jag kunnat, hade jag räddat henne på mitt vis. Men vad man än gör, vänds det mot henne senare. Och det gör så ont, ont i mitt hjärta.
Varje dag går jag och lägger mig med oron i kroppen. Hur kommer min syster klara dagen? Kommer hon kunna sluta ute allt hårt och kämpa lite till. Bara några fler dagar. Snart är hon fri. Snart står hon där, med vinden i håret och solen i ögonen. Tittar ut på alla och tänker, äntligen.
Snart är hon fri, snart kan jag bli fri. Fri från all min oro.
Jag känner en person som är väldigt stark. Inte fysiskt utan mentalt. En person jag ser upp till, fast den inte har lika många år som jag om bakfoten. Personen har ett fint yttre, men ett vackrare inre. Den personen heter Matilda olofsson och hon är min syster. För mig är hon en lysande stjärna, en av dom bästa. Min syster, min andra halva, min själsfrände. Den jag älskar mest här på jorden
Rosor äro röda violer äro blå smultron äro söta ni äro lika så och Jag älskar ER båda två.
det är tufft, verkligen tufft. jag kämpar varje dag och jag längtar tills denna skolgång tar slut. jag längtar tills sommaren börjar och kan känna att min framtid börjar någon annanstans än här. tack för alla fina ord, det värmer. och jag vet att du försöker att hjälpa mig, hur mycket som helst. men ibland är det inte lätt att vilja lyssna på folk och deras hjälp. jag är trött på människor, jag är rädd för människor. de är min allra största fobi, mest tjejer. jag orkar inte egentligen, men jag ska orka det allra sista. sen är jag fri. det känns bra att få veta att jag betyder så mycket för dig, speciellt nu när mormor också är borta. det är inte jätte ofta jag får höra hur bra jag är. och det är tufft
jag älskar dig amanda, väldigt väldigt mycket. det finns inte någon som jag ser så otroligt mycket upp till.
p.s du behöver inte säga till mamma precis. men ja, jag grät när jag läste det.
väldigt fin och djup text amanda.
den va välridgt fin skriven och jag tror matilda behöver det, hon behöver allt stöd av dig som hon kan få, hon ser upp till dig, det ser jag.
matilda klarar detta sista också, säg till henen ifrån mig att inte ge upp, jag är stolt över henne, det ska hon veta.
<3
