Då var det nästan dags att hälsa den 3:dje maj välkommen. Hör ni hur det låter? 3:dje maj. Det är nästan så man dör lite i sig själv. Nu undrar ni säker varför. Jo, imorgon är det den tredje maj vilket resulterar i:

jag får snart uppleva resan till liseberg som gjorde mig pank redan första dagen på mitt studiebidrag.
att utsparken äger rum om cirka en månad
att jag snart går ut på mitt sista sommarlov
och att jag då börjar på mitt första sommarjobb
jag och brudarna tågluffar till tosselilla
jag är 79 dagar ifrån min 18 års dag
och att jag är 365 dagar + några till, ifrån min sudent

Bara det får mig att nästan börjar brista ut i tårar. Fy fan vad tiden går fort. Det känns som om det var igår jag tog farväl av 9a, fast det igentligen var snart tre år sen. Det känns som om det var igår jag satt där i korridoren och väntade på att fredde skulle komma springande med betygen och skumpan i handen, fast det redan har gått ett helt år. Det känns som om det var igår jag upplevde att döden visst finns, men nej, det var åtta månader sen.

Vilka funderingar jag får. Jag sitter här och bläddrar i en bok som visar dom bästa och dom värsta stunderna i mitt liv. En bok jag alltid bär med mig, en bok som alltd finns i hjärtat. Så man kan plocka fram den ibland när man känner för det. När man vill sakna något lite extra mycket, eller när man vill gråta. Eller också som bäst, när man vill uppleva dom lyckligaste stunderna i sitt liv.

Dom stunderna man idag vill uppleva igen. Och igen och igen och igen. Och vissa man inte vill uppleva alls.